Göteborgsposten – 12 april 1860, sida 1

Jsik af jern kunnat duka under. Febern, som brann inom honom, höll honom vaken. Han svepte derföre sin reskappa tätt omkring sig, ty natten hotade att blifva kall, och gick ut, samt styrde kosan ned till hamnen. Stormen afkylde något hans brännheta kinder; han tyckte det låg någonting sympatiskt i elementernas raseri; bruset af vågorna, som bröto sig knotande mot kajen, spred ett visst lugn öfver hans sinnen. Han hade gjort ett eller två slag på kajen, då han mötte en sjöofficer, som bar engelsk uniform och tycktes uppmärksamt betrakta honom; men vår hjelte märkte knappast, att någon annan lefvande varelse än han sjelf fanns på detta ställe. — Jag kan omöjligen misstaga mig! mumlade officeren för sig sjelf. De gingo förbi hvarandra ännu en gång. — Henry Ashton! utropade han, då de möttes för tredje gången, känner ni ej mera igen mig! Den resande såg upp och igenkände nu sonen till en gentleman, hvars egendom låg nära intill Carrow. De hade som barn ofta lekt tillsammans med sina små lekkamrater. — Fred Suckling, om jag icke bedrager mig! sade vår hjelte. — Nej, så förhåller det sig allt! genmälte