Göteborgsposten – 12 april 1860, sida 1

Löjtnanten yrkade ej vidare derpå, — Min själ! sade han efter en stunds tystnad, hvarunder Henry, försänkt i sina drömmar, fortfor att nästan machinmessigt gå vid hans sida, vårt sammanträffande är mycket eget. Men detta är ej det kuriösaste mötet i dag. Henry såg på honom, liksom för att begära förklaring öfver dessa ord. — Och så är han från Carrow till! — Från Carrow ? — Ja ... Har ni icke observerat dender enstöringen, som sitter derborta vid slutet af kajen. . — Jo; det vill säga, jag tror att jag som hastigast sett honom, då jag gick förbi. — Kände ni igen honom? — Det är likväl en gammal bekant. — Hvem då? — En skurk, som ofta jagat oss i Carrows skogar; men vi böra ej vilja åt honom för det. — Hans namn? frågade Henry Ashton, hvars ögon sköto riktiga blixtar. För Guds skull, håll mig icke längre i ovisshet! — Will Sideler, kaninvaktaren, svarade officeren, som började tro, att hans kamrat mistat förståndet. Jag har tilltalat honom, men han tyckes ej känna igen mig. Ursäkta min uppriktighet, Harry! Men han förefaller mig vara lika