Göteborgsposten – 11 april 1860, sida 1

vanden, ifall den omätliga betydelse de tillägga dessa verkligen eger någon grund. Hufvudgr unddraget hos framtidspartiet är att det för hvarje pris söker bryta med det bestående, utan att förmå frambringa något nytt af så genomgripande betydelse, att man derigenom skulle hållas skadeslös för det som blifvit förkastadt. Man kunde fälla en annan dom, ifall icke partiet sjelft framställde sina produkter såsom helgjutna mästerverk, eller fordrade att man skall anse dess riktning såsom grundad på obetingad sanning och uppfyllande alla konstens fordringar. Talade de åter blott om försök, skulle man vara beredd att med intresse och spänning följa deras verksamhet och gerna antaga, det en skönare verld möjligen kan utbilda sig ur detta kaos. Men denna nya verld, i all sin hittills icke anade prakt, vilja de att vi redan skola skåda fulländad framför oss i deras mästares, Wagners, Berlioz och Lizsts verk. Vi måste, säga de, utan vidare omständigheter öfvergifva det i ruiner fallande gamla och begifva osg till dem. Men dertill känna vi oss lika litet hugade, som den, hvilken utträder ur en majestätisk skog, full af Naturens kraft och rikedom omvexlande i ljuseffekter och färgprakt, och finner en hed, full af tistel och törnen, torde vara benägen att utropa: här är den sanna, poetiska naturprakten; der i skogen fanns blott ett vanskapligt formvåsende! Tiden jagar efter nya åskådningssätt, och konsten, samt särskildt framtidsmusiken, efter uttryck derför, men tyckes framfor allt söka dessa uttryck i sitt lösgörande från hvarje form och hvarje lag, skulle också denna lag just vara en af konstens grundvalar. Liksom individen nu skall vara fri från alla sedliga, religiösa och borgerliga skrankor, så skall äfven subjektiviteten vara den enda måttstocken för konsten. Men en högre frihet kan omöjligen vinnas genom lidelsernas emancipation — och dit komma vi dock slutligen, om vi frigora lifvet och konsten från alla sedeoch naturlagar — utan blott genom frivillig underkastelse under en högre ordning. Allt hvad som undandrager sig denna högre ordning vinner endast ett erkännande för dagen och sönderfaller, så snart det öfverbjudes af något nytt; för tillfallet intresserar det, eller kanske tvärtom väcker motvilja, men råkar snart i förgätenhet for något annat. Hvad som åter är sprunget ur den rena sanningen, rotsar hvarje tid och kan, åtminstone i sina följder, aldrig blifva till intet. Detta senare tro vi oss alldeles ej kunna antaga om framtidsmusiken, just emedan den gör godtycket till grundval för det konstnärliga skapandet, rörer sig omkring en i säsning inbegripen tids ögonblickliga intressen, och gör det till sitt innehåll, som hvarje mot ett högre riktad menniska söker underrycka och hvilket äfven den med blott yttre bildning begåfvade döljer i sitt umgänge med undra — tygellös lidelsefullhet. Denna af ingen vögre idealitet förädlade lidelsefullhet står i skarp kontrast mot det beräknande, effektsökan