Göteborgsposten – 11 april 1860, sida 1

kan uppföra den byggnad, från hvars tinnar man en gång skall blicka längre in i framtiden. Visserligen är det sannt att under tidigare perioder enskilda konstnärer blifvit blott i vissa fall eller ensidigt uppfattade; så var t. ex. händelsen med Bach, hvars oändliga idealitet i mycket ringare grad vann erkännande hos hans samtida än den ändliga sidan af hans konst en öfverlägsen kontrapunktisk teknik. Men sådane fall hafva varit enstaka och framkallade af särskilda omständigheter, bland hvilka må räknas den, att en menniskas rykte fordom ej så lätt utbredde sig öfver verlden. I vår tid har allt detta blifvit annorlunda och framför allt har vår åskådningskrets inom konsten ökav sig till den grad, att isynnerhet efter den sista genom Beethoven afslutade perioden en kostnärsföreteelse icke lätt skulle förmå frappera oss så mycket, att hvarje lösning af dess hemlighet syntes omöjlig eller att vi afstode från att fälla dom öfver densamma. Derföre synes det oss ej hålla streck då enskilda konstnärer åberopa det förhållandet att Bach, Beethoven m. fl. icke genast blifvit uppfattade af sina samtida. Åtminstone blef Beethoven erkänd och värderad af sin tids mest framstående personligheter, redan dertöre att hans oberäkneliga framåtskridande var en naturlig utveckling af det redan förhandenvarande och allmänneligen som sannt erkända, äfvensom emedan man tydligt kunde märka att hans snille till utgångspunkt valt just sin egen tid och ännu lefvande eller äldre mästares åsigter. Det har lika litet fallit Beethoven som någon annan skapande ande in att förneka tidigare perioders erfarenhet eller att vilja förklara den för irring — ett sätt att gå till väga som kommer på ett ut med att vilja borttaga marken under sina egna fötter. HEnär konstnären alltid, medvetet eller icke, för oss gestaltar sin egen tids känslor och ideer, äfven om han söker att försätta sig in i äldsta tiders åskådningssätt och former — så är det otänkbart, att en enskild konstnär, eller till och med en hel skolas förtjenster blott af efterverlden. skulle kunna uppskattas. Endast oklara begrepp och ett omåttligt förtroende till egen törmåga kunna föranleda en dylik villfarelse. Men lika så högmodigt eller ensidigt skulle det vara om man, så att säga i fri besittning af förflutna konstperioders skatter, föraktligt förbisåge sträfvandet efter något nytt. Man skulle derigenom på ett betänkligt vis närma sig den åsigten, att konsten nu nått sin höjdpunkt och ej är mäktig af en högre utveckling. Tro vi likväl på ett fortfarande framåtskridande inom vår andliga verld, så kunna vi ej annat än antaga utslocknandet af den från lifvet så oskiljaktiga tonkonsten såsom omöjligt. Konsten, liksom lifvet, vexlar blott idealer, och betydelsen af en tids konstskapelser beror af denna periods allmänna andliga innehåll och lämplighet för konstnärlig framställning. Betrakta vi likväl de utomordentliga framsteg, som industrien och prak