Göteborgsposten – 10 april 1860, sida 1

energie, som föröfrigt ej motsvaras af det kroppsliga yttre. Det oaktadt förblifver det svårt, att af detta, så att säga, sönderfallna yttre, kunna göra sig en för honom smickrande föreställning om krafternas fysiska tillstånd. Tillochmed en deltagande betraktare måste tänka inom sig, att en person med en sådan figur och dylika rörelser svårligen kan ha att vänta sig någon lång lefnad. Men låt oss nu antaga, att den, som sålunda skarpt betraktar kejsaren och af sina iakttagelser vunnit öfvertygelsen om hans nära slut, plötsligen finner sig förflyttad midtibland tumultet under hofjagterna vid Compiegne eller till de gräsbevuxna slätterna vid Villeneuve-letang, kejsarens sommarresidens, nära intill S:t Cloud. Han skall då bli varse främst i spetsen för jägarne en ryttare, som på sin eldiga springare sätter öfver grafvar och gärdesgårdar och lemnar hoffolkets skara långt efter sig — det är ej heller underligt, ty hetsjagten har fortvarat oafbrutet i sex timmar, och menniskor och djur äro nära att förgås af trötthet; endast den nämnde ryttaren längst fram tyckes ej hysa den ringaste tanke på att hvila — denne ryttare är kejsaren. Och vidare i Villeneuve, efter dingen, då solen redan är stadd i nedgång, kan ni få se värden och gästerna roa sig i gräset med gymnastiska öfningar och brottningar af alla slag. De guldsmidda kammarjunkarne, som knappast ännu fått skuggan af ett fjun på öfverläppen, kippå redan djupt efter andan, och blott en af sällskapet visar en torr panna och en jemn andehemtning, fästän han dock icke hvilat ett ögonblick. Denne vilde jägare, denne athlet är kejsaren; detta hindrar likväl icke, att om någon, ett par minuter efter jagten eller efter brottningen, finge se Napoleon III för forsta gången, han fullt och fast måtte tro, att de goda Parisarne inom en månad skulle varseblifva den svarta sorgeflaggan svaja på Tuilleriplatsen. Om vi närmare öfvertänka dessa hvarandra motsägande egenskaper, torde vi ock kunna komma till en intressant psykologisk slutledning i afseende på den då och då rådande letargien och trögheten, men sedan ibland plötsligen uppbrusande kraften inom den franska politiken.