Göteborgsposten – 7 april 1860, sida 1

Fångvaktaren ville ej omtala att han aflägsnat sig en stund. — Ni skulle höra honom predika, tillade han. — Har ni hört honom? -— Huru skulle jag kunna veta det annars ? Det är tillräckligt; Mike gjorde ej några vidare frågor. Ian hade kännt igen Davids or aktadt hans förklädnad; ty de hade haft många affärer tillsammans. Han visste, det hans slägtskap med kaninvaktaren endast var låtsad, och det var ej svårt för honom att utgissa orsaken till hans besök. — Nej, nej, mumlade han för sig sjelf, j g har sagt att den skurken skall bli hängd, och jag vill att han blir det. Ingen rymning! men jag måste noga bevaka honom; lyckligtvis kan jag det! Han rymma! Nej! Jag skall lära honom hvad det vill säga att förolämpa mig. Det fanns måhända ännu ett annat skäl; Sidelers rymning skulle kommit hans vän bödeln att förlora sina tio guintger; och han intresserade sig mycket för den älskvärde Mat Cowls förtjenster. Kaninvaktaren höll emellertid hela natten på att såga ut låset till dörren.