Göteborgsposten – 7 april 1860, sida 1

nungen med en underdånig anhållan om en sådan revisions xerkställande. Men hvad vi betvifla, är, att dessa gallsprängda utgjutelser mot Norge, dessa systematiska stråfvanden att upphetsa nationalfördomarne, förbiltra sinnesstämningen mot brödratolket och invagga den svenska nationen i falska föreställningar om en ötverhöghet, hvarpå den redan för fyrtiotem år sedan atsade sig alla anspråk, äro egnade att bana vägen for denna revision. Det är tvifvel underkastadt huruvida den antinorska pressens uppträdande väckt mest obroderliga och kärlekslösa känslor och skadat unionens sak mest i Norge elleri vårt eget land. Huru obestridliga än de här antydda förhållandena äro, har man icke låtit hejda sig i sina söndringssträfvanden, utan alltjemt i sitt anletes svetw arbetat på uppförandet af den mur, som, om den ohindradt får tillvåxa, skall en dag vida mer än Kölen skilja den skandinaviska haltöns begge folk från hvarandra. Då skall det visa sig, att det varit just dessa amalgamationsideens förklarade kämpar, som mest motverkat dess realiseraude. Om någon enda positiv fördel kunde vinnas för Sverige genom denna stormlöpning mot brödratolket och dess traktatenliga rättigheter, så skulle vi mindre undra ötver den. Men hvilken skulle väl denva fordel vara? Vill man nu, sedan man uppläckt att Sverige hör ha ett ord med i laget vid norska grundlagsändiringar, genom nya deduktioner drifva saken derhån, att svenska ständerna tillerkånnas rätt att, norska folket oåtspordt, utplåna ur dess gr undlag den första paragrafen, hvilken forklarar Norge för ett fritt och sjelfständigt rike, och derefter reducera det till en svensk. provins? Icke ens den oforskräckte sofisten riksarkivarien Nordström torde wilja understödja en så vild plan genom sin dialektiska talang; dessutom är väl ingen af de segerdruckna antinorvegianerne nog sangvinisk att tro på utförandet at en sådan statskupp — vi känna ingen egentligare benämning för ett dylikt företag — utan unionskonungens och den svenska armeens bistånd. Vill man utan att bekymra sig om det norska storthingets vägran och protest delkretera i det nya föreningsfördraget bestämmelser grundade på Sverges principala ställning, i det ljutfva hopp att vikingaättlingarne, de tjurhufvade norrbaggarne, blifvit skrämda till undergifvenhet genom antinorska publicisters och dito riksdagsmäns imposanta uppträdande? Eller vän:ar man, att dessa svenska mäns bitterhet och orättvisa skulle ha uppväckt i Norge det brödrasinne och den böjelse för en närmare förening med Sverige, som förut saknats der, och gjort det norska folket villigare att gå svenska önskningar till mötes vid det nya förening-fördragets afslutande? Eller anser man sig befrämja Sveriges intressen derigenom att man så vidt sig göra låter påskyndar unionens upplösning? Eller ledes man måhända endast af begäret att hämna Sveriges ära genom att qväsa norrmännen och straffa dem för deras öf