Göteborgsposten – 5 april 1860, sida 1

ett besök. Samma person hade synts vid hen nes bädd, suckande och uppmanande henne at följa sig. Först trodde hon, att hennes inbill ning bedrog henne. Men sedan spöket försvun nit trodde hon sig finna att det liknade gaml Martin. Hon förebrådde sig då, att hon ej följ honom; hon skulle möjligen derigenom återvunni sin frihet. Hon fann till sin stora förvåning att ayahn hvars sömn vanligtvis var så lätt att minsta buller störde den, cj uppväckts. Vid skenet från månen, som upplyste en del af det gamla rummet, såg Ellen någonting glänsa på golfvet bredvid kuddarne, på hvilka hennes amma hvilade. Hon kände igen dolken, som Zara, liksom hennes flesta landsmaninnor. alltid brukade bära på sig. Att springa upp ur sängen och gripa dolken var för Ellen blott ett ögonblicks verk. Hon hade icke väl satt sig i besittning af vapnet, då ett förskräckligt lugn, likt dödens, bemäktigade sig henne. Ilon visste nu att hon kunde bestämma öfver sig sjelf och sitt öde. Hon var ej längre i händerna på sina fiender. Sjelfva tanken på Miran-Hafaz föreföll henne ej mera så förfärlig. Hon svepte dolken in i sin näsduk och gömde: den vid sitt bröst, fast besluten att förr