Göteborgsposten – 4 april 1860, sida 1

FEländiga! upprepade lady Mo wbray med raseri; är det Miran-Hafaz tjenarinna, som yttrar sig så? — Vi äro båda hans tjenare, emedan han betalar oss båda. Jag har i lön goda ord, vänskapliga blickar, det förtroende som han hyser till mig och den lycka jag njuter af att få tjena honom; han aktar mig! Er lön återigen är det guld, som han slösar på er, och de diamanter, hvarmed ni smyckar er. Tro mig, vår herre känner värdet af våra tjenster; han aktar mig, han föraktar er! — Kasta denna qvinna på dörren! skrek lady Mowbray i ett utbrott af raseri öfver Zaras bittra sarkasmer. De båda sköterskorna närmade sig, för att lyda tillsägelsen; men, fastän de voro vana vid att strida mot sina patienter, voro de likväl endast barn emot Zara. — Hon är ej någon qvinna, sade den ena af dem. -— Hon har en knytnäfve af jern! tillade den andra och tog sig på axeln, der Zara laggt sin hand. — Gå! skrek lady Mowbray; kalla hit folket. Denna usla varelse skall lemna klostret, annars går jag sjelf! — Gör hvad ni behagar, sade Zara med en föraktlig blick, jag stannar här! Vreden har