Göteborgsposten – 4 april 1860, sida 1

— När då? — När man släpar mig ned i det hvalf, ler den hvilar, hvars arm icke kan försvara mig. Om det är de dödas själar tillåtet att intressera sig för dem, som de älskat under sin lifstid, så tr jag öfvertygad om, att min onkel är närvarande vid min sida i detta ögonblick. Denna öfvertygelse ingifver mig styrka och tröst. Lady Mowbray blef blek som ett lik, och hennes anletsdrag voro alldeles vanställda af rar scri, när hon såg sig sålunda motsagd af den, som hon ansåg för ett barn. Hennes elaka pasr sioner uppväcktes; hon svor inom sig, att ingen mensklig styrka skulle hindra Ellens förening med Miran-Hafaz. Hon var i detta ögonblick så uppretad mot sin niece, att hon höjde handen, för att slå henne. Nu kom Zara, som dittills stått orörlig, emellan. Hon kunde visserligen uppspinna en komplott mot sitt barns lycka, och till och med förstöra den; men hon kunde ej fördraga att en annan bar händer på henne. — Tillbaka! utropade hon lugnt och ber stämdt; det barn som ammats vid min barm är icke någon slafvinna! Frukta icke, Ellen! tillade hon med något upprörd stämma; jag är här för att beskydda er; denna eländiga qvinna skall icke göra er något ondt, så länge jag ännu andas.