Göteborgsposten – 4 april 1860, sida 1

rar, som fuktade hennes kinder, då hon jemr förde sin första ankomst till detta ställe med sin nuvarande resa. Denna gången fanns hvarken mistress Jarmy eller den förträfflige sir William der; hon ryste när hon inträdde i stora salen. Den arma flickan tyckte sig stiga öfver tröskeln till sin graf. Ayahn och tvenne tjenare, till hvilka lady Mowbray hyste ett oinskränkt förtroende, voro de enda invånarne i det öde klostret. Zarag bronsfärgade hy blef ännu mörkare, när hennes ögon mötte Ellens förebrående blick, som tycktes fråga om detta var belöningen för det hon räddat hennes lif. Hinduiskan var ock: så rörd, oaktadt sin apati. — Hon känner mig ännu icke! mumlade hon. Dessa ord voro förestafvade af en plötslig ånger, skulle väl ayahn annars fattat beslutet, att beskydda den som hon hittills förföljt? Derom skall framtiden en gång upplysa oss. Fången (ty Ellen var egentligen ej något annat) fördes till det rum hon förutt bebott vid ändan af porträttgalleriet. — Se här ert rum, sade hennes tant; ni får ej gå ut förrän ni afstått från er kärlek till dender Henry, samt ingått på er förmyndares önskningar. — Jag skall gå ut dessförinnan.