Göteborgsposten – 31 mars 1860, sida 1

Skymningsprat. Allt eldigare har solen börjat kyssa mit lilla vindskammarfönster; takets drifvor hafva måst lemna sin höga plats och droppe efter droppe gått att ytterst försvinna i den omätliga occanen, för att snart ånyo börja sitt kretslopp; lif: ligare och högljuddare har sparfvarnes qvitte blifvit i den gamla linden dernere på gården; jag har öppnat ett fönster och in rusade lifvande, välkända flägtar, bärande den lätta och ljufva bördan af lärkans drillar — allt hviskade: våren kommer! Det blef mig så varmt om hjertat, bröstes vidgades, pulsen slog hastigare — jag blef minst 20 år yngre. Min lilla kammare blef mig för trång; ut, ut i Guds fria natur skulle jag, och så skedde. Jag hade icke varit den ende, som vårflägtarne utlockat: på de breda trottoirerna åt solsidan böljade en brokig och elegant skara, hvilken, liksom jag, var ute för att åse huru vintren realiserade sitt återstående lager, hufvudsakligast bestående af flytande laddningar. Det gjorde mig godt i själen att se dessa promenerande. Det solsken, som låg utbredt i deras Ansigten, var ej endast en reflex från den strålande solen, det var ett solsken, som kom inifrån