Göteborgsposten – 31 mars 1860, sida 1

Folkviljans seger öfver Kabinettspolitiken. Hvad som så länge varit en skön dröm, troget underhållen at det unga Italien och dess sympatiserande vänner i det öfriga Europa, men gäckad och beledd at den högre poliukens koryfcer och hejdukar, har omsider blifvit en ännu skönare verklighet. Italien utgör nu en del af Viktor Emanuels rike. Det har visat sig, att dessa fördomar hos Italienarne sjelfva, som under så många århundraden gjort det till en möjlighet för inhemska och utländska herrskare att hålla dessa länder splittrade, som äro ämnade att utgöra ett helt, småningom gifvit vika för högre och ädlare impulser. Det förtryck, hvarunder Italien så länge suckat, och de små staternas innebyggares oförmåga att göra sina af talrika österrikiska härskaror understödda tyranner motstånd, ha uppväckt den slumrande nationalitetskänslan i det Italienska folkets bröst och beredt den stora iden om Italiens enhet och oberoende insteg i alla folklasser. Häruti och i de sympatier, som Viktor Emanuels personlighet och Sardiniens fria institutioner väckt hos Mellanitaliens vid grymma och trolösa tyranner vanda folk, ligga de egentliga orsakerna till de alla förväntningar öfverträffande resultaterna af den förnyade omröstningen angående föreningen med Nardinien. Denna lysande seger, som folkviljan tillkämpat sig öfver kabiuettspolitiken, eger stor betydelse icke allenast såsom ett faktum, utan såsom ett prejudikat. De tvenne stormakter, hvilka redan så ofta förut begagnat sig af grannskapets och styrkans rätt att ordna Italiens angelägenheter efter godtfinnande, voro, huru oense än de alltjemt varit och änna i dag äro i många stycken, dock ense i den punkten, att annexationen med Sardinien ej skulle gå för rig. De hade i Villafrancafördraget uttryckligen bestämt och sedan dess , mångfaldiga gånger upprepat, att de bortjagade furstarne skulle åter insättas i sina värdigheter och att folken skulle taga dem till godo, emot det att de gingo in på nödiga reformer. Kortligen, de båda kejsarne hade gått till väga alldeles såsom den gamla goda tidens monarker plägade, hvilka, utan att göra ringaste afseende på fo kviljan, bestämde öfver nationens öden, som om de varit oförnuftig boskap. I förlitande på den materiella öfverlägsenhetens magiska mflytande på sinnelaget hos dessa italienare, som hittills varit oförmögna att motstå någon