Göteborgsposten – 30 mars 1860, sida 1

att göra med för många galningar i mina dagar, för att kunna bry mig om deras utfall. — Hör mig! sade Ellen och bemödade sig om att synas lugn; jag är icke galen! Ni ha blifvit vilseledda af mina fiender. Jag är isanning icke galen! — Hon skulle veta det bättre än doktorerna! — Än kanslern! -— Än hennes egen tant, som har så mycket bekymmer för henne, stackars fröken! Oaktadt Ellens motstånd, lyckades dock de båda qvinnorna att släpa henne med sig till vagnen, der lady Mowbbray redan tagit plats. Denna senare log ironiskt vid åsynen af sitt afsvimmade offer. Hon drog försigtigt ned vagnsfönstren, och hon gjorde rätt deri; ty vid slutet af gatan mötte hon Joe Beans och khanen, som icke skulle ha låtit afskräcka sig af kanslerns befallning. Då Susanna, något lugnad efter sin förskräckelse, återvände hem, fann hon dörren vara öppen och såg just, huru vagnen aflägsnade sig, hon anade lätt hela vidden af sin olycka och sin förseelse. Ilon slog snyftande sina armar kring sit älskares hals. — Förlåt mig! o, förlåt mig! utropade hon. — Förlåta er, Susanna! För hvad då?