Göteborgsposten – 30 mars 1860, sida 1

konungar, sådana som Frans II, äro rena tilltälligheter. Men det andliga och materiella elände, hvartill Kyrkostatens innevånare bltvit bragta, vittnar tillräckligt om, huru det stora flertalet af de påtvar varit, som sedan ett årtusende residerat i Vatikanen, och historien lär oss, att det är makten, som gör tyrannerna, och att de falska och förderfliga åsigter, tronarfvingarne i oinskränkt monarkiska länder insupa alltifrån barndomsåldern, i de allratlesta fall bestämma deras haudlingssätt såsom regenter. Då konungen af Neapel för ett år tillbaka besteg sina läders tron, skedde det under förhållanden, som skulle gjort det lätt tör honom att vinna sina undersåtares kärlek. Hans fader hade dött, utan att saknas af någon apnan, än af de usla redskapen för sina stämplingar mot de ädlaste neapolitanares lif och frihet samt at dräggen bland lazzaronerna — pöbeln i silke och sammet och pöbeln i trasor. Hans lif hade varit en kedja af hyckleri, meneder, grymheter och illgerningar af snart sagdt alla slag. Allt tycktes vara vunnet genom hans död. I den unge konungens ådror rann den sardinska konungaättens blod. Han kunde ej vara okunnig om, huru afskydd och hatad Ferdinand II varit, icke blotti sitt eget land, utan äfven i hela det öfriga Europa. Han hade sett honom föra en misstänksam tyranns olyckliga lif, sett honom ständigt bäfva för annalkandet af vedergällningens dag, och söka afvända den genom nya grymheter. Han säg sin frände, konungen at Sardinien, vara i besittning af sitt folks hela kärlek, såg huru inbyggarne i Ofra Italiens öfriga stater icke önskade något högre, än att komma under denne furstes spira. Allt detta gjorde att mången hoppades, det en ny lycklig aera skulle börja tör det så länge förtryckta och misshandlade neapolitanska folket med Frans II:s uppstigande på tronen. Aldrig ha förhoppningar blifvit gäckade på ett grymmare sätt. Den unge konungen har vandrat troget i sin faders fotspår och genom sin oefterrättlighet visat, att han är en sann Bourbon, en ättling af denna konungaslägt, som ingenting lärt och ingenting glömt. Den gamle tyrannen är död, men tyranniet lefver. Frans II har tillochmed gått ännu längre i förakt för lagarne och sina undersåtares rättigheter, än hans fader gick. Foerdinand II uraktlät sällan, att vid sina förfoljelser mot dem, som råkat misshaga honom, iakttaga åtminstone ett sken af lagliga former. Hans efterträdare sätter sig öfver dylika småsaker. Personer af alla samhällsklasser, äfven af de högsta, arresteras och kastas i de ohyggligaste fängelser, bland tjufvar och missdådare, utan att ställas inför rätta, konfronteras med sina angifvare och förhöras, utan att ens få veta hvarigenom de förverkat sin frihet. Då de olyckligas anhöriga eller vänner efterfråga anledningen till innespärrningen, erhålles intet annat svar af vederbörande, än att dylika visa försigtighetsmått å regeringens sida äro nödvändiga, enär det allmänna lug