Göteborgsposten – 30 mars 1860, sida 1

— Ellen . . . den stackars miss Ellen ! mumlade hon. — Tala, sade han; jag skall kunna uthärda allt heldre än denna ovisshet. — Hon har rest... bon har kommit i sina fienders våld. -Rest! upprepade Joe; och genom min förseelse. Jag hade icke bort lemna henne ett ögonblick. Rest! och när Harry kommer tillbaka, han som sade till mig, att jag skulle beskydda henne, vaka öfver henne! .. . Jag skall icke mera våga se henne i ansigtet. Han dolde ansigtet i sina händer, för att dölja tårarne, som mot hans vilja runno så strida utför hans kinder. Khanen var nästan lika bekymrad som han sjelf; hans bröst häfde sig våldsamt; men efter några ögonblicks förlopp återfick han sitt vanliga lugn. Han klappade Joe på axeln och bad bonom icke längre förtvifla. — Hända hvad som helst, sade han, jag skall lemna henne tillbaka åt er. — Ni? -— Ja. Ni har mitt löfte, och det har jag ännu aldrig svikit! XIV. Det finnes i; T.andan hundradetals menniskor