Göteborgsposten – 29 mars 1860, sida 1

Med hvilken salvelse kan han icke rekom mendera åt förståsigpåare St. Stefans krona, Maria Theresias chemise de nuit och gamle Frans bomullsnatumössa! Det ligger en klok omtänksamhet i detta sätt att gå till väga, som mycket väl ötverensstämmer med deune kejsares och denna kejsarinnas tänkesätt. Huru annorlunda sådana saker behandlas i Frankrike! Der rycker man en kung från hans sardiner och hans kopp kaffe och placerar honom i en vagn med sträng befallning till kusken att låta hästarne sätta at i fyrsprång, och minuten derefter är den parisiska pöbeln i de kungliga våningarne och kastar grannlåterna huller om buller och dansar cancan i sjelfva tronsalen. Det är klart att ingenting dylikt kan inträffa i Wien. Kejsaren fattar Tiden i de flygande lockarna och beställer om sina egodelar i god tid. Det kommer också att gå honom helt annorlunda än det gick det dumhufvudet Sardanapalus, som icke kunde hitta på något bättre sätt att använda sin egendom än att ofverlemna den åt lågorna. Om vår förståndige unge vän i Wien råkar illa ut, så skall han icke lemna någon annan aska än cigarraska efter sig. Den österrikiska auktionen är en märkvardig tilldragelse. Det är klart att kejsaren måste varit pank, innan han beslutit sig för det okejserliga steget att sälja sin intressanta och antika vapensamling till en utländsk spekulant. Besynnerligt nog äro dylika onyttiga saker de sista, som en person med derangerade affärer kan besluta sig att göra sig af med. Se blott hur mången, som icke drageri betänkande att sälja sin landtegendom, icke vill skilja sig från ett par kinesiska mandariner, en samling turkiska pipor eller en bur med uppstoppade fåglar! Saken har dessutom ännu en annan sida. År här fråga om öfverbevisade rebellers vapen, som under lagliga former konfiskerats för statens räkning, eller har beslaget eudast varit ett försigtighetsmått: I detta senare fallet torde kejsaren icke ha varit berättigad att sälja dem, så framt han icke öfverlemnar köpesumman åt vapnens egare. De af våra läsare, som ega något begrepp om Österrikes handlingssätt mot Ungern under de sistförflutna tio åren, finna säkert ifrågasättandet af en sådan afsigt å kejsarens sida orimligt. Hans agenter ha sopat så rent i detta olyckliga land, som menniskor, hvilka från ungdomsiren instruerats i konsten att sopa, möjligen kunnat. Det vore skada, om nu, då kejsar Frans Josef är sinnad att förvandla sina vapensamlingar i reda penningar, våra samlare försummade att ackordera med den nödställde monarken om skatterna i Ambras museum. Der finnes mycket, som skulle passa för vår samling här i Towern. Der finnes t. ex. ett harnesk, arbetadt för Alexander af Farnese, hertig at Parma, för hvilket vi skulle betala hederligt, om kejsaren bade lust att göra en god affar. Likaledes finnes der en hjelm, som tillhört Frans I af Frankrike, ett harnesk, som