Göteborgsposten – 27 mars 1860, sida 1

hennes hand; ni är 1 säkerhet. Jag skulle icke kunna öfverlemna den lägsta af Guds skapade varelser, som sökte tillflykt under mitt tak, åt dess fiender, med desto mera skäl skall jag beskydda en qvinna, ett Guds barn, som det är hvarje mans pligt att försvara! — Ni är således den ädelmodige och okände vän, hvarom läkaren talat vid mig? Renegaten svarade endast med ett leende. Ellen gjorde sig derefter underrättad om sina vänner, Susanne och Joc, som lupit så stor fara, för att kunna rädda henne. Hennes hemlighetsfulla beskyddare svarade, det han ansåg sig ega allt skäl att tro dem vara i säkerhet. —I morgon bittida skall jag skaffa mig närmare underrättelser om dem. Jag skall helt säkert återfinna dem i London, der mr Elworthy skall skaffa mig underrättelse om dem. Namnet på sir Williams agent var för Ellen ett nytt bevis på khanens uppriktighet och när han gick, tyckte hon sig skiljas från en vän. Jag har hört denna röst förrän i dag, sade hon för sig sjelf; den förefaller mig som minnet af en barndomsdröm eller någon länge glömd visa. Men hvar kan jag ha hört honom? I Indien? . . . Ja, ja, det måste vara i Indien! Hon inslumrande snart och angenäma drömmar sväfvade kring hennes hufvudgärd. Joe och Susanne befunno sig just dagen