Göteborgsposten – 26 mars 1860, sida 1

e——L— — ————AA ! !—-—eeeeevvve—— att han numera icke ville blifva af med Norg eller åtminstone att Ole Bull en:am vars mycket värd som hela unionen. Ja, detta ve hela salong ns öfvertygelse, der fanns icke en enda loge någon med antinorrbaggisk känsl men på parterren, som till nedra hälften vc alldeles tom, hade de förmodligen ämnat a taga plats, som nu frånvarande måste åtnö sig med de närvarandes försonliga beslut den norska affären. Må dock icke politike leda mig ifrån musiken. Man vet att Ol Bull har tagit Paganini, den störste af fio spelare till mönster och kanske man ock: vet att han öfverträffat detta ideal. Det gi kanhända icke an att jemföra norrmanne och italienaren eller Norges Fjelde me Hexevariationerna och föröfrigt säges de om Ole Bull att han egentligen aldrig föl någon skola eller metod och, om man sad att Paganini spelade som en sate och att Ol Bull spelade som en engel, så hade man sag sanningen blott till hälften. Hvem som lärd Paganini att spela, det vete —, men jag fo modar att Necken i någon norsk fjord lärt Ole Bull sin polska, att en liten elva p stranden lånat honom qvint-essencen af si nattfiol och att en seraph från höjden låt honom studera den himmelska harmonilärar då han någon gång strukit luggen åt sida och blickat uppåt. Det utgör ett föfemål fö mitt begrundande, om den mirakulösa skola inom musiken egentligen har någon rätt mätighet. Angående fiolen, detta allrarikast instrument, som mer än hvarje annat förmå frambringa eller framtrolla ljufliga och sjä len tilltalande ljud, så tyckes det mij nästan vara en synd att derpå gå på me alla dessa vanhga och ovanliga treoch fyr dubbla grepp, detta besynnerliga löpande och så att säga, skenande. Det är som när jag ser en ung vacker gosse på en akrobatteate vrida benen öfver hufvudet och krypa p magen. Det ena såväl som det andra syne naturvidrigt och som ett missbruk. Visa mi; endast gossens fagra anlete med oskulden förklaring och låt mig höra på fiolen de enkla oförfalskade melodien i de sakta vibre rande tonerna, der själen kan hafva tid at följa med stråken, så kan jag njuta som men niska, utan att vara artist med kritik och för våning. Månne ej detta är rätt? Vid er af representationerna härstädes lär den ackom pagnerande orkestern nedlagt sina instrumen ter under förklaring, att den hade svärt at spela då Ole Bull höll på. Jag nedlägge min penna; det må också vara ett litet bevis på vördnad för mästerskapet. En annan konsert. På det Norge icke skulle intaga oss helt och hållet, hade Richard Dybeck, den kände fornforskaren m. m., ar rangerat den Aftonunderhållning med nordisl folkmusik, som så här års vara plär och di modet brukar församla allt folk, som vill vise intresse for gammalt och svenskt. Liksom de föregående åren undfägnades man med en he hop polskor, horngångoch andra låtor, satt: för orkester, samt folskvisor, dels sjungna :