Göteborgsposten – 24 mars 1860, sida 2

hennes son, dolde hon sitt ansigte i sina händer och utbrast, badande i tårar: — Min son! ack, han öfverlemnades åt sin bedräglige onkels vård! Dessa ord voro tillräckliga, för att ingifva Henry den förmodan, att Walter Mowbray ej var någon annan än just den som han efterforskade. Huru kunde en så ädelsinnad ung man som Walter vara den eländige öfverstens son? Utan att yttra någonting bestämdt, lät han likväl den tröstlösa modren hoppas, att hon skulle återfinna sin son, att han var honom på spåren och att hon måhända snart skulle kunna trycka honom i sina armar. När han kom tillbaka hem, strålande af ett pyväckt hopp, ryggade han med fasa tillbaka vid anblicken af sin fegt mördade väns ännu blödande lik. Man kom och sade honom, att mördaren blifvit häktad och att han begärde få lemna honom vissa upplysningar. Henry Ashton skyndade till fängelset och stod der framför en för honom fullkomligt obekant Engelsman. (Forts.)