Göteborgsposten – 24 mars 1860, sida 1

er, att ni förgäfves skall söka undslippa ert Ööde; det står skrifvet med bokstäfver, som aldrig ljuga. Joe Beans bekymrade sig föga om hinduiskans spådom. Han tog henne om lifvet och sökte förgäfves slita henne ifrån Ellen; hon emotstod honom med en styrka och djerfhet, som tillintetgjorde alla hans ansträngningar. Det märktes snart att hennes genomträngande skri gjort allarm, ty man såg ljus röra sig i alla riktningar af huset. — Rädda mig! utropade Ellen, utmattad a striden ; rädda mig af vänskap till Henry, er vän ! Rädda mig! tillade hon med en ännu mera förtviflad ton, eller döda mig på stället! Då Joe hörde sin barndomsväns namn nämnas, drog han hastig upp en pistol ur fickan, satte mynningen för pannan på ayahn och befallte henne släppa sitt tag. — Skjut! svarade Zara Mmgnt; jag släpper henne icke. Idetsamma hördes -Mirans röst, som befallte tjenarne att följa honom. Drifven till det yttersta, satte Joe fingret på trycket. — Skjut! sade doktorn. — Må Gud förlåta oss! utropade den stackars gossen, blek af förskräckelse! det är ert fel! Skottet brann af; men innan dess hade likväl Ellen med en konvulsiviskt rörelse af handen