Göteborgsposten – 24 mars 1860, sida 1

a Ar — står. Deri ligger anledningen till denna förbittrade kamp, hvilken liksom den, som föregick talmansvalet, kommer att afgöras genom en eller två röster. Den till sekreterare utnämnde hr Forney från Filadelfia var förr en af hr James Buchanans förtrognaste vänner. Buchanan hade till och med honom att tacka för att han blef president, då 1856-valets utgång berodde på Pensylvanien, slutstensstaten (the Keystonestate), och Forney hade i Buchanans intresse så agiterat denna stat, att denne blef vald med oväntad stor röstpluralitet. Sedan blefvo de begge vännerna oense. Forney ansäg sig icke ha blifvit nog belönad för sina tjenster, då Buchanan icke ville gifva honom någon legation af första klassen, och blef snart en af den närvarande styrelsens mest framstående motståndare och är nu, liksom Douglas m. tl., en s. k. antiLecompton-demokrat. Buchanan kallade honom offentligen en förrädare, och blef ännu mera förbittrad på honom, då Forney vid alla tillfällen skröt af att han gjort honom till president samt ångrep honom på alla möjliga sätt. Buchanan besvor nu sina vänner i kongressen, att icke utnämna denne man till en post, som skulle sätta honom i daglig beröring med presidenten, enär han komme att framföra till denne husets budskap och meddelanden; han förklarade på förhand, att det skulle vara en skymf och en personlig förolämpning, om man skickade honom Forney på halsen. Några dagar derefter valdes denne med betydlig röstpluralitet. Jag gillar icke detta husets handlingssätt, ty den legislatrva makten borde alltid ådagalägga så pass aktning för den med henne koordinerade exekutiva, att hon, hvilka än den senares föregående förseelser äro, gör afseende på hennes billiga önskningar och icke uppenbart förolämpar henne; men det är likafullt ett märkvärdigt bevis på bitterheten i den nuvarande sinnesstämningen. För att återkomma till kongressen, så tror jag ait jag icke säger för mycket, när jag påstår att det icke gifves någon parlamentarisk korporation, som är tungroddare än representanternas hus i Washington. Största delen af sessionen upptages vanligen endast al personliga tvister, intriger af alla slag, röstvärfningar och mutnivgar samt uppläsandet af skrifna tal. Isynnerhet dessa senare äro en förbannelse för det parlamentariska lifvet härstädes. Den ömkliga fåfängan i att se sina tal tryckta i Globes kongressberättelser är en för stark frestelse, särdeles för representanterna från vestern och södern, att kunna motstå. Deras s. k. maiden speeches äro merändels icke något annat än ett entonigt apprepande af utnötta fraser. Naturligtvis har ingen tid att höra derpå. Den ene skrifver, den andre läser, den tredje talar, talmannen sköter sina enskilta göromål, kortligen hvar och en är sysselsatt på silt sätt. Amerikanaren är på det hela ingen lycklig parlamentarisk talare; dertill eger han hvarken nog bildning eller nog ideer. Enskilta undantag utgöra endast en bekräftelse af regeln. Men han är