Göteborgsposten – 23 mars 1860, sida 2

Vestibulen var svagt upplyst af en enda lampa, som hängde i taket. Sasnart de kommit dit, stego tvenne personer fram, som hittills hållit sig dolda i skuggan af trappan. De voro Joe Beans och hans vägvisare, röde Ralph. De hade, för att undvika allt buller, tagit af sig sina skor och gingo tysta som skuggor öfver golfvet emot flyktingarne. Susanna förmådde knappast återhålla ett utrop af glädje, då hon blef varse sin älskare. All fara tycktes försvinna för henne i hans närvaro; hon kände hans styrka, hans kallblodighet och mod. Joe endast tryckte hennes hand; derpå bjöd han armen åt Ellen, som fattade den med nästan lika stor tillfredsställelse som om det varit sjelfva Henrys. Såsom vi redan sagt, porten till CromwellHouse var tillåst både natt och dag, och Miran eller öfversten hade nycklarne. För att komma ut, måste de derföre gå genom köket och hvardagsrummen. De hade passerat en del af korridoren, som skiljde stora salen från de rum, som brukade begagnas af tjenstfolket, då Ralph hastigt vände sig om och hviskade några ord i örat på Joe Beans, som ock genast stann:de. — Hvad står på? frågade doktorn sakta. — Kaninvaktaren är i köket, svarade den unge mannen. sor j