Göteborgsposten – 22 mars 1860, sida 2

Tyst! inföll den unga flickan och lade fingret på hans mun; han är ej ensam! — Det gör detsamma. — Miran-Hafaz och öfversten äro här båda; tjenstfolket är dem tillgifvet. Miss Ellen har endast febern att tacka för lyckan af att ha undsluppit hinduens vålsamheter : de skola mörda er, Joe! — Den eländige! mumlade Joe. Ack, om mister Harry ändå vore här! Men det gör ingenting. Mr Elworthy har skrifvit till pastor Orme, och då vi nu fått reda på kryphålet, skolen j snart komma ut ur hålan. I detsamma hördes tydligt från stora salen Miran-Hafazs stämma, som ropade på öfverste Mowbray och begärde ljus. Det var ej längre tid att fly. Ralph hvars sinnesnärvaro ej öfvergaf honom, ty han visste nu att ayahn var liksom han sjelf endast en dödlig varelse, tillsöt hastigt fönstret och lämmarne, så att man ej skulle märka det gallren voro borta. Han pekade på en stor risknippa som låg i ena vrån af köket och skyndade att dölja sig derbakom. Joe följde ej hans exempel, förrän han stulit ännu en kyss från Susanna. — Mod! sade han; om någon olycka hotar er, så kom ihog att jag är tillreds för att försvara er.