Göteborgsposten – 22 mars 1860, sida 2

person kunde krypa derigenom; och ögonblicket derefter slöt älskaren i sina armar sin trogna Susanna, som gret och skrattade på samma gång. — OQO, Joe, Joe! sade hon snyftande, jag hoppades icke att mera få återse er. Ni kan cj föreställa er, hvad miss Ellen och jag haft att utstå af våra fienders förföljelser. Joe skulle genast ha aftorkat hennes tårar med att säga henne, det deras sorg nu vore ändad. Då Ralph, till sin innerliga förtjusning, såg Joe med eldiga kyssar öfverhölja Susannas bleka kind, utbrast han: — Aha! det är just hvad den gamle ville göra; men hon höll honom så vackert på afstånd. — Den gamle! upprepade Joe och fästade en forskande blick på sin älskarinna; om hvem talar han? Susanna hviskade nu i hans öra kaninvaktarens namn. — Förbannelse! utbrast Joe; jag har aldrig tyckt om den der karlen; men nu, då jag vet att han förolämpat min Susanna, nu hatar jag honom. Om jag någonsin lägger min hand pi hans skuldra, så skall jag befria bödeln från er del af hans besvär, och strypa honom på ort och ställe! Hvar är den skurken?