Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 2

, — Finns det något hopp? frågade han doktorn. — Högst litet, svarade doktorn; tvenne vilkor äro nödvändiga för att rädda henne. — Hvilka då? I — Först och främst tystnad. I — Icke en flägt skall röra de blommor, utbilda sina kalkar för hennes fönster. De Egyptiska grafvarne skola ej vara stummare än hennes boning. Jag skall vaka! och der skall råda samma tystnad och lugn, som om dödens engel sväfvade deröfver. -— Han gör det redan. Hvarken ni, öfver jste Mowbray eller den qvinna, som säger sig va ra den Unga flickans amma, få stiga öfver trö jskeln till hennes rum. . Miran betraktade doktorn med en misstrogen min. — Hon har hjernfeber, sade doktora; ännu ett anfall skulle ovilkorligen döda henne. Men låt ej mina ord ha något inflytande på-er. Jag har ej något intresse af hennes tillfrisknande, då min aflöning är densamma antingen hon lefver eller dör. Den unge mannen vände sig bort med förakt, och sade otåligt: -— Tredje och sista vilkoret, herre? (Forts.)