Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 2

— Stig upp! sade Miran till kaninvaktaren, då de väl voro ensamma. Skurken försökte att tvenne gånger resa sig upp, men förgäfves; han föll genast afmattad tillbaka. — Det är mig omöjligt! mumlade han. Den unge hinduen räckte honom handen och förde honom till en stol. — Er fräckhet förtjenade döden, sade han mildt; ty ni har velat tillfoga den döden, för hvars skull jag skulle vilja uppoffra tusende sådana lif som ert! .. . Min hand gifver sällan nåd, när den höjes för att slå till; men akta er för att ännu en gång förolämpa mig. Om ni med ett ord eller en blick ännu en gång förolämpar Susänna; skall jag slita bjertat ur er kropp och trampa er under fötterna! Ni känner mig, och nu är ni varnad! Den kalla och hotande tonen i dessa ord gjorde dem mera förfärliga, än om de uttalats i ett anfall af vrede. Will Sideler darrade ; han hade funnit sin herre. Miran behöfde ej något löfte om lydnad; skurkens undergifna min sade honom tillräckligt, att lexan ej var glömd. Doktor Guyot inträdde. Vid åsynen af den gamle mannen, glömde den unge hinduen allt, som ej angick Ellen,