Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 2

OO — Mss — MK ——S ds — Min diskretion! upprepade vetenskapsmannen med ett torrt skratt, ty hoppet om en god vinst gjorde honom glad; grafven skulle förr förråda en hemlighet än jag. Man har uppfunnit medel att förmå ett ruttnande lik att tala; men mina hemligheter äro inneslutna här i min hjerna. Jag anförtror dem aldrig åt mitt hjerta, ty hjertat är svagt... Men hvartill tjenar allt detta tal? Ni vet att ni kan lita på mig, annars skulle ni ej ha sökt upp mig. — DOeh huru skulle jag kunna veta det? frågade Miran, förvånad öfver det underliga i hans sätt och tal. — Han ser att jag är med er, sade öfversten, vi äro gamla bekanta, Guyot och jag ..-. är det icke så, gamla mumie. — Eftersom det roar er att känna igen mig, genmälte den gamle med låtsad ödmjukhet, så medger jag att vi äro gamla bekanta, tillochmed så gamla, att jag nästan glömt dagen, då vi första gången träffades. Man skulle ända hittills icke kunnat tro, att doktorn någonsin förut sett dessa båda besökande. Detta prof var tillräckligt; Miran var öfvertygad om att han kunde lita på honom. (Forts.)