Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 2

mentsansigte visade sig, följdt af ett fruntimmer, hvars rika och dyrbara drägt förrådde en hög ställning i samhället. Fastän rummet var tillräckligt mörkt, att göra hvarje igenkännande omöjligt, och en tjock slöja dolde hennes ansigte, gömde hon dock detsamma i sin näsduk. — Det är ej någon simpel hand! hviskade öfversten till Miran. — Mina herrar, sade doktorn, hvad önsken j? — En konsultation. — Enskild? — Ja...och ni skall ej behöfva ångra att vi upptagit er tid. Doktorn förde dem in i kabinettet, stängde dörren väl med dubbla lås, satte sig derefter ned helt lugnt, med minen hos en person, som väntar på något vigtigt meddelande. I — Jag gör aldrig några besök, sade han, sedan Miran beskrifvit honom Ellens fara och naturen af hennes sjukdom. — Hvilken summa fordrar ni? frågade den unge mannen vredgad. — Jag vet ej, svarade doktorn. På hinduens-förnyade böner samtyckte den gamle slutligen att bestämma en viss siffra. — Den summa. ni begär skall bli fördubblad, utbrast Miran glad, såframt jag kan räkna på er tystlåtenhet och diskretion.