na handling af det kejserliga godtycket, tyckas antyda äldre anspråk och väcka den förmodan att han snarare anser sig återtaga hvad som en gång varit hans, än bemäktiga sig sin bundsförvandts gamla fädernearf. Men de anspråk, som Frankrike kan göra på dessa berg, härleda sig endast från den franska republikens krig. Kejsaren påstår äfven att derigenom en naturlig gräns skulle uppkomma, men detsamma skulle kunna sägas om andra af de vid Frankrikes landamären belägna landsträckorna. Samma anspråk och samma förevändning skulle kunna utvidga de franska gränserna i ganska oroväckande grad, och skulle kunna öfvertyga de eftergitnaste och omisstänksammaste af kejsarens grannar om att freden har faror för andra länder än Frankrike. Det skulle vara både intressant och lätt att beräkna huru många ord i detta tal, som behöfde ändras, for att denna förklaring rörande Savojen skulle kunna tillämpas på Rhenstranden. Det är emellertid väl att kejsaren säger att Frankrike icke har för afsigt att angripa någon. Vi lyckönska honom upprigtigt till hans beslut att icke låta partiernas larm eller sjelfviskhetens hotelser afhålla sig från en upplyst handelspolitik och vi helsa med verklig tillfredsställelse hans uttryckliga erkännande af den stora sanningen att ju större en stats rikedom och vålstånd är, desto mera bidrager den till alla andra staters rikedom och välstånd. Vi hoppas dock att i de tal, som han hädanefter kommer att hålla, dessa och dylika förträffliga åsigter icke skola fördunklas genom framställandet af planer, sådana som den om Savojens inkorporation i Frankrike.