Göteborgsposten – 15 mars 1860, sida 1

vredgad blick på kaninvaktaren, mumlande att han nog skulle kunna komma in ändå. Och han höll sitt löfte. Sedan sin spädaste ålder van att vanka omkring på dessa ställen, hyste Ralph icke någon sådan vidskeplig fruktan, som var vanlig hos det fattiga folket på Mortlake. Han upprepade ofta för sin husbonde, att han aldrig sett någon värre än sig sjelf; spöken gjorde honom intet ondt, och han rönte en hemlig stolthet af att se hvilken förskräckelse han injagade hos andra. Förpaktarens hustru hade gifvit honom många glas dricka, för att han skulle berätta dem sina historier om Cromwell-House. Då kaninvaktaren gick ut ur tjenstfolkets sal, skyndade Susanna upp till sin unga matmors rum. Dörren var stängd inifrån. — Öppna, miss Ellen! ropade hon; för Guds skull, öppna! — Det är omöjligt, min stackars flicka, genmälte den faderoch moderlösa; jag är sjelf fånge. Ayahn log. — Jag är i min grymmaste fiendes våld; tillade Ellen. Den tystnad, som den unga flickan hittills iakttagit mot sin amma, hade endast uppväckt hinduiskans dåliga passioner. Genom en af de märkvärdiga motsägelserna i vår natur älskade