Göteborgsposten – 14 mars 1860, sida 2

angående qvarstannandet under Piemont eller anslutningen till Frankrike; på samma tid skall en del af de nu i Lombardiet förlagda trupperna på återmarschen vara dels i Nizza, dels i Savoyen. Men — allmän omröstning under de franska bajonetternas skydd så der en passant, det vore ju ett riktigt poliskt monstrum! — 1 afseende på Mellanitaliens omröstning säger Opinione: Vi äro satta i tillfälle att berätta, det Fransmännens kejsare tillkännagifvit belåtenhet med den af de Mellanitalienska regeringarne, anordnade omröstningen och detta beslut fråntager verkligen fienderna hvarje förevändning, att hysa något tvifvel om de önskningar Mellanitaliens folk hyser. — Viktor Emanuel har i samtal med en person angående Mellanitaliens anslutning yttrat: Lita på att du ihändelse af en yttersta olycka skall få se, huru jag sätter min krona och mitt lif på spel för Italien! Dessa högsinnade ord, förestafvade at den djertva, frimodiga och troget följda grundsatsen, aut befria Italien från sivt tryckande ok, vinna en ytterligare bekräftelse genom den at oss redan i går meddelade, pr telegraf erhållna underrättelsen, att konungen afslagit den afskedsansökan, som Cavour inlagt, troligen för att gifva ytterligare stöd åt den politik, han såsom konseljpresident ansett sig böra följa. Turinertidningen Opinione offentliggör under den 6 Mars ett cirkulär från grefve Cavour, adresseradt till sardinska ministrarne vid de fyra stormakternas hof. Cavour påstår deri att Österrikes system, att förfölja personer, hvilka gynna eller äro misstänkta för att gynna Venetianernas emigration, blifvit utsträckt till personer, som äro inbegripna i den af Zuricherfördraget garanterade amnestien, och säger det vara hans pligt att protestera mot ett handlingssätt, som kränker vilkoren i detta fördrag. Han yrkar på att kejsaren af Österrike skulle göra den i Villafranca garanterade amnestien så omfattande och fullkomlig som möjligt, samt fordrar att Österrike icke skall eludera utförandet af de välvilliga, menskliga åtgärder, som föreslogos vid fredsslutet i Villafranca. Det påstås att påfliga styrelsen förbereder en not, som anklagar de Piemontesiska agenterna för att -upphetsa invånarne. — I Neapel har en stor rörelse egt rum d. 1 d:s. Några personer -af hög rang hafva blitvit arresterade. Prins Torella har förts till polisprefekten, men genast återförsatts i frihet. Hans bror, markis de. Bella, har blifvit fängslad. Det säges att åtskilliga nobiles skola landsförvisas. Stor verksamhet råder dag och natt i arsenalerna. — Piemont rustar med all makt. Det behöfver hästar till sitt kavalleri; sardinska agenter göra ständiga uppköp i Frankrike. Times Pariserkorrespondent tillägger derefter: Oaktadt vi förmoda, att Frankrike och Sardinien mest låtsa sig vara vid dåligt humör, måste dock förballandet mellan de båda länderna vara allt annat än vänskapligt i närvarande ögonblick. I så fall är franske kejsarens ställning orvande om icke svår. Det påstås att kejsaren med bestämdhet opponerat sig mot Toskanas anslutniug till Piemont. — Constitutionnelinnehåller en artikel om Frankrikes politik i Italien; undertecknad af tidningens utgifvare, och med allt utseende af att ega en halfofficiel karakter. Den börjar med påståendet, att Kejsarens tal till kamrarne och utrikesministerns sista depescher icke kunna gifva skäl till någon ovisshet vm franska styrelsens blifvande politik i Itaien. Denna politik, heter det vidare, har under de sista 12 månaderna med enighet och ihållighet (genomgått olika vändningar, artikelförf. till-. lägger atv det är tillräckligt jemfora detta tal med de ord som falldes vid första uppkastet af frågan, för att kunna öfvertyga sig om alt nu, efter kriget, den ide, som är den förherrskande vid fredsnegotiationerna, öfverensstämmer med de grunds satser och intressen för hvilkas skull franska hären passerade Alperplatta c och uttryckslösa; hans små rörliga ögon j voro det enda, som utvisade några tecken till I förnuft. De fästades först på Susanna. sedan vå