Göteborgsposten – 14 mars 1860, sida 2

Han tog vid dessa ord upp ur fickan en stor nyckelknippa, som han ristade framför ansigtet på den unga flickan. — Vi skola vara goda vänner, tillade Will isynnerhet om nätterna, då timmarne bli långa och dystra, då vinden tjuter som en mensklig varelse i dessa långa korridorer och gamla salar. . Ja, då skola vi ha mycken förnöjelse af at! vara tillsammans. För min enskildta del afskyr jag natten. — Det kommer sig kanske deraf, anmärkte Susanna bittert, att den påminner er om edra dåliga handlingar. Kaninvaktaren rynkade med en hotande mine ögonbrynen. Han sprang upp från sin stol och närmade sig henne, frågande, under det hon ryggade tillbaka för honom: — Hvilka handlingar, du toka?... hvilka handlingar? Den eländige skulle troligen i sitt raseri ha slagit henne eller gjort sig skyldig till någon annan ovärdig handling, om ej dörren plötsligen öppnats och en gosse af omkring tretton års ålder stigit in. Hans kläder voro grofva och tra. siga; han bar hvarken hatt eller mössa, för at skydda sitt hufvud mot solstrålarne och regnet. men naturen hade ersatt bristen med ett yfvig! och tofvigt, rödt hår. Hans anletsdrag vor