Göteborgsposten – 12 mars 1860, sida 1

Joe har sagt mig, att han ej väntade något bref förrän om tre veckor. Med dessa ord satte hon sig förtroligt ned på en pall vid Ellens fötter och såg upp till hen ne med ömma och tillgifna blickar. Ellen log mildt och öppnade öfverstens bref; men redan då hon blott genomögnat de första raderna förde hon handen med ett lätt skri till hjertat, under det en dödlig blekhet betäckte hennes kinder. — Miss Ellen! i himlens namn, huru är det? utropade Susanna. — Ingenting mitt barn, svarade Ellen. Jag borde ha väntat mig detta; men min onkel skrifver att han gift sig med en lady Harebell och att han väntar mig:till London inom två dagar. Tanken på att nödgas lemna pastor Orme, att skiljas från Carrow och nödgas bo hos öfversten, ingaf mig en förskräckelse, som jag ej kunnat öfvervinna. Gud skall nog gifva mig styrka! Den unga flickan mottogs med öppna armar af sin onkel och sin nya tant, som ville tilvinna sig hennes vänskap, för att kunna desto bättre gynna den indiske furstens planer, hvilkas verktyg öfversten var. Man lät miss de Vere behålla hos sig Susanna och Joe Beans, samt visade henne all möjlig omsorg, Men hennes helsa var allvarligt hotad. Oaktadt det vänliga bemötande hon åtrönte, upprördes dock hennes hjerta i hemlighet mot öfversten och lady Mow