Göteborgsposten – 12 mars 1860, sida 1

Iskugga i musikrecensioner och andra tidnings artiklar. Fr. Berwald, som lär vara en ta langfull man såsom musikus i gemen och så som glasblåsare i synnerhet, som förstår at spela allt möjligt och sina kort särdeles väl har lyckats erhålla det höga förtroendet at komponera den musik, som skall låta höra sig vid: den stundande kröningen. Detts missunna honom hans motståndare och, då ban nu också skaffat sig den lilla siskan från Småland i sin bur, lyckligt räddad från de privilegierade lärarnes och hofsångarnes utspända nät, har det gjort dem så stor förargelse, att man fruktade det fienderna åtminstone med några disharmoniska ljud skulle störa konsertfriden. Detta inträffade visserligen icke, men i tidningarne fick man snart se motpartiets finger pekande på Fr. Berwalds dåliga arrangementer o. 8. Vv. Riksdagen har just ingenting pikant att bjuda på, under väntan på de stora ärendena om religionsfriheten och äktenskapet. Frågan om skolagan, som afstyrktes af ekonomiutskottet, föredrogs hos ridderskapet och adeln vid ett tillfälle, då blott några få ledamöter voro tillstädes, så att der blef intet gjordt för den betänkliga saken, som Landtmarskalken nu får taga på sig. — Tacksamhetsadressen, som de borgare i det framåtskridande Örebro skickat till herr Blanche, har upphöjt denne ännu ett steg på ärans trappa. — I skådespelet Ung Hanses Dotter vill man se ett varnande exempel på giftomannarätten. När Ung Hansen öfverraskar sin dotter uppgörande kärleksaffärer med probenreutern Waldemar Atterdag, är han sträng och oförsonlig. Hon blir hkväl stadig i sitt tycke och för kärlekens skull förråder hon sin fädernestad. Hvilken ryslig följd af giftomannens ingrepp iprobenreuterkärlek. — En ministerförändring förestår. Man uppställer såsom kandidater de begge professorerna i norska frågan, diplomaten från Wadstena m. fl., men det är visst alltsammans bara prat af den gamle bekante. Stockholm, som nog besinnar den ära som vederfarits staden Helsingborg i att blifva ledamot i den stora italienska reformklubben, dröjer icke att arrangera en sexa för herr Migliorati, så att det också får vara med. Kanske kommer det till oss en vacker dag några millioner sardiner inlagda i olja för att underhålla vår smak för den italienska saken. — Vår fria press har blifvit anfallen häftigt nog af Antonellos, den olycklige fången, som ända in i sin cell ifått föreställning om dess missbruk och derföre vid en cession i rådstugan företagit sig att, såsom det berättas, med ett tillgripet bart huggande svärd förfölja ett par tidningsreferenter. Han har härigenom blifvit än intressantare, den stackars Antonellos, och fastän vid ransakningens slut domen blifvitftill hans nackdel, så torde dock hända att han i sista instansen får nåd att lefva — i lifstidsfängelse. Men om i sig sjelf dödsstraff är orättvist, huru grym är ej då en beständig fångenskap för denne olycklige sydlänning, som, hurn rå och barbarisk han än är, likväl lider den stör