Göteborgsposten – 10 mars 1860, sida 1

hvilken äfven vill hafva ett ord med i laget och som vill dirigera publiken, det är just den bistr hr Kalle Vinter, hvilken, som pendant till representationerna, dagligen uppför Ett fult spratt, vinterstycke i oändliga akter, med gråt och tån. dagnisslan, rimfrost ete. Med ett ord, förhållanden: äro ej fullt normala, och domen får derföre ej ge nast fällas. Ett faktum är emellertid att ingenderz af Teatrarna under veckan haft att fägna sig ål något bättre hus, och de, som infunnit sig, tordt hafva haft en nog stor strid mellan å ena sidan Nye Teaterns tillstymmelse till komfort och dess varmare salong, samt å andra sidan Mindre Teaterns bättre akustiska förhållanden. Hur länge försöken med båda Teatrarne skola fortgå, vet jag icke, men har låtit mig berättas, att vi åtminstone på en af Teatrarne hafva att påräkna en kedja af representationer ända till långt fram i höst genom efter hvarandra kommande sällskaper, hvilka blifva Selinders, Zetterholms samt en afdelning af Stjernströms. I en hel vecka har jag nu gått och otåligt afvaktat att blifva invald till hedersledamot i Societa Nazionale Italiana. Det vore obilligt om ej äfven Göteborgs innevånare, stora och små, qvinnor och barn, skulle vederfaras samma ära som Helsingborgs. Hafva wi icke gjort lika mycket som de, och midt i vintern visat våra varma sympatier för den italienska saken;