Göteborgsposten – 9 mars 1860, sida 1

—AAA AAA liga egenskaper, med stor uppmärksamhet engelska lägret, och då infödingarne sågo ho nom så förtroligt umgås med de högsta otfi cerarne, tillade de naturligtvis honom äfvei hog rang. De förnumstigaste kallade honon Drottningens brefskrifvare och Russel va ej i stånd att formå dem tilltala honom met lägre titel än general Sahib eller lorc Sahib Bahadur. Ryktet om fremlingen: hoga rang hade äfven nått furstens af Putti ala öron, och när mr Russel lät tillkänna gifva honom sin önskan, att få aflägga ett be sok hos fursten i hans hufvudstad, mottog denna honom alldeles som om han varit er hög engelsk dignitär. Han skickade till Um ballah en med fyra häster förspänd vagn, fo att hemta honom. Russel afreste uti den samma i sällskap med mr Melville, den andre regeringskommissarien i Umballah, till Putti ala under eskort at flere ridande Sikher Det var 18 engelska mils väg, och fursten kom redan ett godt stycke utom sitt residens sina gäster till mötes i egen person. Detta var en utomordentlig hedersbevisning, för hvilken Russel trodde sig ha att tacka sitt sällskap, mr Melville. Men han blef dock snart bevisad motsatsen. Ett tjockt dammoln under en grupp tråd tillkännagaf den indiske furstens närhet. Vapen och lysande färger glimmade i solskenet och vajande träd samt de mörka konturerna till några jättelika elefanter döko upp såsom ur ett dimmigt haf. Figurerna aftecknade sig småningom skarpare och bestämdare. Det skimrande färgspelet upplöstes i turbaner, schalar, skärp och fladdrande drägter, hvilkas egare tumlade omkring på rikt utstyrda och prydda hästar. Baneren utgjordes af stora flaggor af guldstickad atlas. De följdes af en brokig trupp, som uppställde sig på båda sidor om vägen, och midt på denna trafvade några elefanter med silfverglänsande Haudahs på ryggen, som var betäckt med skarlakansröd sammet och mångfärgade, med gyllne snören utsirade täcken, Haudahn på en af dessa elefanter var tom, i den andra satt en stor, hvitkladd, välmående man af omkring 35 irs ålder. Vesteroch Österland vilja ej rikligt passa tillsammans. Ett fyrspändt ekipage är en skön sak — en elefant är ett storartadt fenomen. Beggedera äro i sitt slag förträffliga fortskaffningsmedel, men de öfverensstämma icke med hvarandra. Hästar kunna ej tåla eletanter, och om så än vore fallet, sitter dock en person i en Haudah så högt, utt han knappast kan utbyta helsningar med len person, som sitter i en vagn eller Barouche. De båda engelsmännen måste äfven sti5a ur, för att komma till elefanten, som lade ig ned på knä, för att emottaga dem. Stegen var kort, berättar Russel, eleanten var hög, solens strålar voro brännanle, och när jag arbetade mig upp, önskade ag, det fursten ej varit så nådig att vilja ara mig till mötes. Jag skulle heldre velat lättra upp, för att få en dryck friskt vatten, stället för att skola njuta anblicken af det: