Göteborgsposten – 7 mars 1860, sida 2

menniskas lif; man anser det ej vara orätt, att befria sig från en besvärlig fiende ; dolken och giftet betraktas som lagliga vapen; den som kan fördelaktigast begagna dem, anses för den skickligaste. Äfven Miran, som skulle ha rodnat öfver att ej kunna uppfylla ett gifvet löfte, kände ingen ånger öfver att han låtit döda sir William. För att vinna det mål han efterfikade, skulle han ej velat uttala en osanning, emedan en lögn skulle ha nedsatt honom i hans egån aktning; men ett mord var ett blott offer på nödvändighetens altare, den enda gudom han erkände. -— Hon kan ej undslippa mig! sade han för sig sjelf. Hon måste tillhöra mig, hon är kronan på mitt hopp och mina lidanden! Menniskorna af den hvita racen skola förgäfves ställa sig emellan mig och mina önskningar. Hon har blifvit skapad för mig; ödet skall ej bedraga mig! Jag skulle kunna kämpa om henne, vore det ock mot sjelfva döden! Dörren öppnades och khanen inträdde. Det var första gången de båda männen träffats sedan sir William Mowbrays död. Den gamle var mycket blek; men hans hopbitna läppar och insjunkna ögon tillkännagåfvo ett fast beslut. . — Jag har ej kallat er hit! sade Miran och försökte att under en slöja af högdragenhet dölja den förvirring, som detta möte förorsakade. (Forts.)