Göteborgsposten – 7 mars 1860, sida 1

Hon gaf ehuru motvilligt vika för dessa föreställningar och lemnade under tjenarnes tårar och välönskningar denna boning, der hon funnit en andre fars ömhet och godhet. XLII. Notarien Elworthy började genast sina forskningar efter ayahn och sir Williams testamente; men hang bemödanden förblefvo fruktlösa. Han kallade såsom en sista räddningsplanka till sig hofmästaren Nicholls, hvilken länge öfverlaggt med sig sjelf, huruvida han icke såsom mistress Jarmy skulle hafva gjort klokt i att öfvergifva klostret. Men han återhölls af tanken på att han icke borde lemna sin husbondes lik åt fremmande menniskors vård. Notarien satt i hushållerskans rum, hvilket ban tyckte mest om, såsom liggande närmast intill betjeningens hvardagssal. Han hade en skrifattiralj framför sig, då den den gamle hofmästaren inträdde; han hade helt säkerligen antecknat dagens åtgöranden. — Mr Nicholls, sade han, sätt er, jag ber... inga ceremonier! Jag vet att ni åtnjöt min ädle och saknade klients fulla förtroende. — Ja, i hvad som angick bordsilfret och nycklarne till källrarne.