Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 1

om amalgamationen och riksgränsens upphäf vande utgingo från det minst talrika och minst mäktiga af de begge folken. Hade engels: männen, när Skottlands konung bestigit Englands tron, sökt åvägabringa en amalgamation, så skulle de helt säkert stött på lika starkt om icke ännu starkare motstånd i detta land, än ett dylikt försök å Sverges sida nu skulle möta i Norge. Det skottska folket skulle då kämpat lika tappert för sitt oberoende, som förut då engelska konungar sökt lägga dess land under sin spira. Det var emedan engelsmännen hade tålamod att vänta till dess sekler öppnat detta folks ögon för amalgamationens fördelar, och emedan de intill dess ådagalade den största aktning för dess nationela sjelfständighet, som sakerna fingo denna utgång. Tillståndet i Irland utgör ett sorgligt bevis på oklokheten af ett motsatt handlingssätt. Ryssarne och polackarne tillhöra samma folkstam (den slaviska), samt ega för öfrigt icke så litet gemensamt, men dock ha Rysslands amalgamationsförsök i Pohlen stött på det afgjordaste motstånd och gjort det ryska namnet förhatligare för det polska folket än någonsin. Hvad som sammanhåller den nordamerikanska unionen, oaktadt alla de frön till upplösning den bär inom sig, är otvifvelaktigt den omständigheten, att ingen af de förenade staterna tillvällat sig någon hegemoni öfver de öfriga, utan att de äro i besittning af det fullkomligaste selfgovernment. Historien har ofta blifvit kallad en läromästarinna. Det må då icke synas opåkalladt, att vi här framställt de stöd vi ur henne hemtat för vår uppfattning af den norska frågan — en uppfattning, på hvars slutliga seger vi aldrig tviflat, då den, enligt hvad allt antydt, varit förherrskande i landet. Den, som aktar på tidens tecken, torde det ej heller ha undgått, utt icke blott tonen i den norska pressen mot Sverge är förändrad till sin fördel, utan att ifven en helsosam omskiftning i åtskilliga af våra mest fanatiska antinorvegianers sätt att se saken har inträdt. Från de väldiga stridsrumpeter vid Mälarens och Göta Elfs stränler, som hittills varit egnade att ingifva oss n viss föreställning om Gjallarhornets ljud id Ragnaröks inbrott, förnimmas nu betydligt nildare toner, Måtte detta fortfara. Qui vira, verra!