Göteborgsposten – 6 mars 1860, sida 1

ville under sina erfödda konungar tillskanss sig väldet öfver de öfriga israelitiska stam marne, och följden härat blef rikets delning och en bitter fiendskap allt framgent emellar de begge nya staterna. Till grund för sjelf va afgudatjenstens införande i det nya israelitiska riket låg, som kändt är, ett politiskt syfte; man önskade neml. uppresa en ovötverstiglig skiljemur mellan de begge stambeslägtade folken, och för alla tider betrygga de tio stammarne mot Judas hegemonistiska planer. Att denna söndring och de derpå följande, ständigt ånyo utbrytande fientligheterna mellan de begge konungarikena vorv de hufvudsakliga yttre orsakerna till dessas svaghet och slutliga undergång, torde ej behöfva bevisas. En liknande erfarenhet gifva oss skildringarne af forntidens förnämsta kulturfolks öden. I huru många sektioner än den grekiska nationen sönderföll, så utgjorde den dock ett enda folk med samma religion, seder, åskädningssätt och skaplynne; oler, jonier och dorer och alla dessa andra grenar af den stora folkstammen voro alla hellener, alla betraktade de sig och hvarandra såsom mensklighetens kärna och blickade med aristokratisk stolthet ned på hela den barbariska, d. v. s. den icke-grekiska verlden. Och dock var Grekland deladt i en mängd stater, som alla voro ytterst ömtåliga om sin sjelfständighet; väl kunde många at dem i nödens stund underkasta sig någon större stats öfvervälde, men de begagnade sig dock med glädje af första lägliga tillfälle för att afskudda sig detsamma. Det var Athens och Spartas sträfvande efter och kamp om hegemonien öfver Grekland, som i förening med det småningom tillväxande moraliska förderfvet i de grekiska staterna, gjorde detta lands olycka. I de ständigt ånyo uppflammande inbördes krigen uttömdes många krafter, som borde sparats för kampen mot det mäktiga rike, som intog gent emot Grekland samma hotande ställning, som Ryssland i våra dagar intager gent emot Skandinavien. Ja, stundom handlade grekiska stater till den grad i strid mot den id om ett solidariskt försvarsförbund mot Persien, som för dem var af så stor vigt, att de sökte besegra hvarandra med persiskt bistånd. Följlen af allt detta, var att de blomstrande gresiska kolonierna på Mindre Asiens kuster tiligt måste böja sig under barbariska herrskaes ok, och att det försvagade Grekland måste länge nöja sig med den skenfrihet, som le macedoniska eröfrarne lemnade dem i be-! väll, för att slutligen förlora äfven denna. Den nyare historien bekräftar dessa erarenheter på det mest talande sätt. Man ernre sig blott dessa strider, hvaraf Tyskland önderslets så länge de tyska kejsarne gjorde nspråk på hegemonien deröfver, och huru strilerna upphörde samtidigt med anspråken. I Storbritannien har en amalgamation gått för ig mellan tvenne stambeslägtade folk, och öljderna deraf ha varit de lyckligaste. Men nledningen dertill bör otvifvelaktigt sökas i len vigtiga omständigheten, att önskningarne!