Göteborgsposten – 5 mars 1860, sida 1

sig helt naturligt, att då man nyss sluppit undan spöstraffet och håller på att bortreson nera pryglet, man också skall ömma för de stackars skolpojkarne, som ännu sucka unde? lagar, hvilka befalla eller tolerera stut, hand: plaggor och örfilar. Utom det omenskliga som ligger i allt slags slag, huru lindrigt ock eftertänksamt det än faller, så bör man vars betänkt på att förekomma de olyckor eller vådor, för hvilka våra barn icke blott i kropps: ligt och ändligt, utan än oftare i andligt afse: ende, genom arga lärares bestraffningssätt ärc utsatta. Skola vi då endast reducera kroppsagan för skolpiltarne och icke borttaga den helt och hållet? Så länge barnet är litet, kun: na dess olater endast genom stryk straffas, mena somliga; men nog finnas de, som inse att ett barn aldrig kan förstå sitt straff, åt minstone i denna form, såsom välförtjenadt, eller vara nöjdt dermed och betrakta det såsom en välgerning, utan att detta straff, tvertemot att verka det goda, just gör ondt i alla afseenden och åstadkommer inga andra följder än en uppenbar eller dold ilska, rädsla och på sin höjd nedslagenhet. Oftast är också stryk, det må utdelas af far eller lärare, intet annat än en tillfredsställd hämd, och således naturligtvis okristligt. Att all uppfostran bör gå ut på att göra samvetet, själen och icke kroppen öm, är klart, och att lock och smek förmå att leda det, möjligen af naturen med onda instinkter bortskämda barnet på dygdens väg, det böra vi både tro och veta. Der dessutom ett godt exempel hos uppfostrare och i omgifningen felar, der har man icke rätt att vänta ett godt resultat och skulle likväl detta emot förmodan en gång komma, så blir det barnets, eller ynglingens, eller mannens egen förtjenst, när han är sia egen både lärare och lärjunge. Flickorna hafva icke kommit med i beräkningen. Borde dock icke en lag afhålla det fina björkriset från det fina hullet, sedan menskligheten redan länge kommit under fund med barbarismen i bruket att slå qvinnor, om detta än i hemliget utöfvas och om än den klassiska forntiden ansåg det såsom särdeles helsosamt? Om jag slutligen påstår, att vår, hand aldrig har rätt att utsträcka sig till slag, om icke när det gäller att försvara lifvet, så tycker jag mig hafva gjort slag i saken. B. P.