Göteborgsposten – 3 mars 1860, sida 1

Den har ännu icke blifvit pröfvad derute verldsstormarne. Den har hittills uppspirat den stilla ensamheten, men mycket af de gamla surdegen sitter ännu qvar, och det ny lifvet behöfver en sund näring. Den frigifr fången vänder sig derföre också till persone för hvilka han hyser aktning och förtroend och af hvilkas menniskovänlighet han hopp det bästa. Men äfven dessa beherrskas : det allmänna omdömets makt; med större e ler mindre finkänslighet stöta de honom ifrå sig. Andtligen börjar han tröttna vid dess fåtänga försök. Han ser derjemte lastens bo ningar sjelltmant öppna sig för honom, de eljelst förskjutne. Ännu tvekar han kansk ett ögonblick; så kommer en ny bitter erfa renhet, som på en gång stadgar hans beslu och — han är förlorad. Skall någonting kun na försvara denna förfärliga tortyr, så är de gemensamhetsfängelsets mänga eländen. Ocl om något skulle tillintetgora dess makt, s måste det vara cellsystemet. För detta för svinner äfven den sista skymten at rättvis: vid ett sådant förfarande. Kättskänslan måste ändtligen vakna till medvetande at sina plig ter. Ifall allmänna uppmärksamheten påkalla: för denna vigtiga angelägenhet, så 1å mar väl hoppas, att en dyhk gengångare från för åldrade förhållanden måste vika lör en annar och bättre anda. Börja en gång tosterlands vännerna att täfla med hvarandra om rättig: heten att få åtaga sig de fallnas sak, så skole tvifvelsutan de nu så vanliga återfallen blifva ganska ovanliga. Men svenska folklynnet är trögt och segt. Det kastar icke gerna om från en åsigt till en motsatt. Dertill fordras mycken tid och stora ansträngningar. Sanningens och rättvisans slutliga seger får man likväl icke betvifla. Och har denna seger en gång vunnits med tillbjelp af cellsystemet, så har detta upprest sig en ärestod som eger bestånd långt efter det att de nya fängelsemurarne fallit i ruiner. Halmstad den 30 Januari 1860. Claes Sv. Lindskog. RES ANNAN cc