Göteborgsposten – 1 mars 1860, sida 3

Pariser-kurir. (ur Nya Dagl. Allehanda.) Mr OCabets process mot sin fru, den berömda sångerskan vid Opera comique, har här gjort stort uppseende. Mr Cabet, som påstår sig hafva gifvit sin fru hennes musikaliska bildning och skaffat henne alla hennes förmånliga egagementer, lefver till följd af en ledsam upptäckt, som han gjorde 1858, sedan dess skild från sin celebra maka och stammer henne nu, jemte direktören vid Operan, inför domstolen, med påstående att utfå sin hustrus appointement vid nämnde teater, belöpande sig till 40,000 frs om året. Emellertid, sedan det upplysts, att mr Cabet redan lyftat under de senare 10 åren tillsammans 600,000 fre af sin frus inkomster, utan att kunna redogöra för hurn han användt dessa summor, och som domstolen dessutom anser m:me Cabets röst såsom hennes enskilda tillhörighet, den hon efter behag eger att använda, så förklaras mannens påståenden ogiltiga och han har tappat sin process, som väl var billigt. En annan dylik inom den äktenskapliga verlden härstädes är mera dramatisk. M:me Zoö har etter 3 års äktenskap upptäckt sig vara förenad med en f. d. korrektionist och anhåller om laglig skilsmessa. Domarne, ehuru med allt möjligt deltagande för fru Zoö, kunde dock icke denna gång, mot lagen, bevilja hennes ansökan. Code Napolgon säger visserligen, alt misstag om person Vid ingånget äktenskap berättigar till skilsmessa. Men något sådant hade här icke skett. Hennes man B. hade alltid burit samma namn, och om hon, innan hon gifvit honom sin hand, hade inhemtat nödiga upplysningar om hans föregående lefnad, skulle hon troligen hafva undvikit sitt öde. Att B. innan giftermålet sjelf ej biktat sina synder, var visserligen en oärlig handling, men huru många friare hafva väl gjort det? Denna uraktlåtenhet å B:s sida kunde således icke läggas till grund for beviljandet af en skilsmessa; naturligtvis fann den högvisa domstolen detta såsom ett allt för vådligt prejudikat. Fru Zoö måste således blifva ett offer för sin egen oförsigtighet. Annars var hennes man, med hvilken hon nu fortfarande måste dragas, både en tjuf och en mördare. Hennes belägenhet är således beklagansvärd. Dotter till en aktningsvärd enka, som genom sparsamhet lyckats samla 20,000 fre till hemgift åt sin dotter, gifte hon sig efter sin m ders önskan med hr. B., en skicklig klensmed i det qvarter af Paris de bebodde. Visserligen tillhörde hon ett högre stånd, men hennes mor hade i första rummet sett derpå, att dottern skulle till man erhålla en god och arbetsam person, utan afseende på hans samhällsställning, och B. ansågs af henne såsom en så dan. Kort efter brölloppet märkte dock hu: