dit ni sträfvar! Öfvergif det för kärleken till den Ellen ni ammat! Hinduiskan vände sig kallt bort. Hon var en af de personer, som aldrig afstod från sina planer. — Må ske då, sade Ellen med en suck; jag är väpnad för striden! Baroneten var ej väl ensam med Martin, förrän denne genast tillslöt galleridörrarne och gick bort till det gamla skåpet, vid hvilket Ellen sett de vilda ögonen. Han trefvade en stund på panelningen vid skåpet och tryckte derefter på en fjäder, som öppnade en liten dörr med ett ljud likt det, då man spänner hanen på en pistol. De blefvo då varse en smal och trång korridor. — Hvart leder denna? frågade baroneten förvånad. — Till det underjordiska hvalfvet,. som står i förbindelse med klostrets norra flygel, svarade Martin. Den norra flygeln hade länge stått obebodd. — Det der förtjenar uppmärksamhet, sade baroneten och började bli orolig. Martin nickade jakande. — Men jag förstår ännu icke, återtog sir William; jag trodde att ni ensam kände denna byggnads hemligheter.