Göteborgsposten – 29 februari 1860, sida 2

blioteket och läste en af sina favoritförfattare, när dörren häftigt slogs upp och Ellen inträdde, ännu hållande i handen vapnet, som hon ryckt från amman. Hennes ansigte var likblekt af förskräckelse och hennes rika lockar ringlade sig lösgjorda ned på hennes skuldror. Baroneten spratt till. vid åsynen af sin nicce, som häftigt kastade: sig i hans armar, utropande: — Ni är frisk och sund, käre onkel, Gud vare lofvad ! Derpå slappades hennes nerver liksom strängarne på ett instrument, och hon började snyfta, med hufvudet lutadt mot sin förmyndares axel. — Frisk och sund? upprepade baroneten. Javisst. Hvarföre är du så orolig, mitt barn ? Med en af suckar. och tårar afbruten stämma omtalade den unga flickan äfventyret i galleriet, sin förskräckelse och flykt. — Det är märkvärdigt! sade sir William med tankfull mine; jag har ej mer än en enda fiende i hela verlden, och han är långt härifrån. Din fantasi, mitt barn, har säkerligen spelat dig något spratt. (Forts.)