Göteborgsposten – 29 februari 1860, sida 1

I detsamma ljöd från det gamla tornuret at klockan var ett på natten. — Redan så sent! utbrast baroneten förvånad och ringde på en af betjenterna, som skulle ledsaga hans nidce in till henne. Tiden förrinner så hastigt, när man talar med dem man älskar, att jag ej märkt dess flygt. Han lösgjorde sakta hennes armar och tryckte en kyss på hennes panna. Han ringde för andra gången; ingen kom. -— Tjenarne ha gått till hvila, sade han. Det gör ingenting! jag skall sjelf följa dig till ändan af galleriet. Ellen ville icke att han skulle gå ut från biblioteket. Hon visste att han ej gerna gick genom salen, der den beslöjade bilden af hans otrogna hustru fanns. Hon hyste hvarken någon barnslig eller vidskeplig fruktan och vägrade bestämdt, att mottaga hans anbud. — Ni gycklar, onkel! sade hon och tog ett af ljusen, som stodo på bordet. Hvad har väl jag att frukta? Jag går lika gerna genom galleriet när det är mörkt som på ljusan dag. Jag är icke något barn som fruktar för spöken. Sir William log med en sorgsen mine, ty han anade sin nidces skäl och sade henne ännu en gång godnatt. 2 Ellen gick ut i stora salen der en lampa