Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 2

RAA —— — kade ofta tillbringa halfva natten med att vandra af och an i parken och kring klostret. Kitty, den yngsta af tjenarinnorna, som gick och gällde för att vara mycket dum i alla de andras ögon, derföre att hon ännu endast var fyratio år, påstod att Martin hade en skuldbelastad själ; och Nicholls, den gamle hofmästaren, hade ungefär samma åsigt, fastän han icke vågade säga det. Ayahn var den enda som syntes belåten med de unga männens afresa. Det låg någonting hånfullt i hennes sätt och svarta ögon, när hon såg sin omgifnings ledsnad och hörde dess förmodanden ; den hedervärda hushållerskan ansåg sig djupt sårad häraf, och förklarade mer än en gång att Hinduiskan liknade en ond ande, som njuter af den sorg och trolöshet han förorsakat. Martin tänkte på samma sätt; men han uttalade ej så öppet sin åsigt. Men de som förstodo gubben kunde ej betvifla, det han icke hyste en stark ovilja mot Zara, hvars alla rörelser han i flera veckor noga iakttagit. Ellen hade dröjt längre än vanligt qvar i bibliotheket under samtal med sin onkel, som tycktes blifva alltmer och mer nedslagen. Den unga flickans känslor började så småningom harmoniera med sir Williams ton, när han nämnde om framtiden. När han talade om Henry och henne, voro hans ord fulla af hopp och löften;