Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 2

när han hänsyftade på sig sjelf, andades de endast sorgsenhet, dock utan fruktan. — Dröm, kära Ellen, sade han; ty lifvet har qvar åt er många solljusa och glada stunder; det skulle vara att anklaga försynens godhet, om man tviflade och sökte förstöra vårt förtroende till dygden; Jag skall ej lefva tillräckligt länge för att kunna blifva vittne till er lycka; men om det är de döda tillåtet att återvända till jorden, skall min ande vaka öfver eder och dela er glädje. , — Tala ej om döden! utbrast Ellen och slog med dotterlig ömhet sina armar kring onkelns hals samt betraktade med oskuldens förtröstan hans ädla drag, hvilka sorgen mer än åren hade fårat. Ivarföre dessa sorgna tankar? — Jag kan icke befria mig derifrån; de förfölja mig som min skugga! Jag har stridt, men förgäfves! det finnes sympathier och aningar, som man ej kan förklara. Vet ni icke Ellen, att vår stamfar Umfreville de Mowbray förutsade sin död dagen före slaget vid Bosworth? — Men ni skall ju icke gå i striden i morgon, inföll hans nidce och sökte le; han stod ju på väg att gå i ett rasande tumult, der många menniskor skulle spilla sina lif och mycket blod flyta. (Forts.) .