Göteborgsposten – 28 februari 1860, sida 1

—Tala! — Min fordna skogvaktareplats på Carrows egor; när den fråntogs mig, kallnade mina vänner och mina fiender hånskrattade. Jag måste ha platsen tillbaka. Lofva mig det, och handeln är uppgjord. Jag är säker om, att öfverste Mowbray icke skall vägra. Den blick som åtföljde denna anmärkning ännu mera än tonen, hvarmed den uttalades, öfvertygade Miran tillräckligt att Will Sideler kände till det förhållande, som rådde mellan honom och brodren till den, hvars död han ville. — Välan, sade han, ni skall få den plats ni begär. — Och guldet? — Skall bli uppräknadt åt er ända till sista öret, när ni väl förtjent det, genmälte Miran med vämjelse; ty han var en af dessa inom sig motsägande varelser, hvilka passionen visserligen kan drifva till begående af ett brott, men som aldrig nedsänka sig till en låghet. — Kan ni när ni behagar komma in i den gamla paviljongen vid ändan af parken? frågade han. Sideler svarade jakande. Han kunde, om så fordrades, komma in i sjelfva klostret. — Lita på mig! tillade han. Jag har så länge öfvertänkt det steg ni nu begär af mig, att jag noga beräknat alla omständigheter.